vemod

Jag har alltid tänkt på mig själv som en stark person, med en stark vilja. Jag har ju alltid levt efter uttrycket, fall down 7 times, get up 8. Och har alltid gjort de, för jag står ju fortfarande här, eller hur? Även om de har funnits tillfällen då de inte har varit så självklart. För vad gör man när allt rycks undan fötterna på dig och du har inget att luta dej mot. Ja, antar att de är i den stunden de avgörs, är du stark eller svag? Kämpa, inte kämpa?
Jag tror att alla, eller i alla fall dom flesta har varit där, när man blir tvungen att omvärdera och analysera allt och fatta ett beslut och sedan rest sig upp lite starkare (förhoppningsvis)

De är alltid så här jag försöker tänka när livet snålar på sina go'saker. Men de blir lite tjatigt i längden och tappar sitt värde när man bara brottas med sig själv.. vilket är de värsta man kan göra. "don't let me get me" Jag vet inte, är jag inne på den 9.e gången eller? för just nu är backen jävligt brant..
Och de påverkar allt..
Jag märker de på mitt humör mot andra
På att jag inte orkar engagera mej
På att jag bryter ihop lättare än vanligt
på att jag, ja jag vet inte, men de här är inte jag, och jag vet inte riktigt när "jag" försvann..
Jag tycker inte om den person jag har blivit